Betyg stress

Vi alla vet vilken energi skolan tar på oss. Speciellt när sommarlovet börjar närma sig. Alla är inte bra i skolan, alla får inte bra betyg – och det här inlägget är relaterat mest till er.
Jag har aldrig varit duktig i skolan. Det enda jag fått i betyg har varit IG eller G. Jag har diagnoserna dyslexi och svagt arbetsminne. Sen är det rätt så säkert att jag har asperger och adhd/add. 95% som har diagnosen svagt arbetsminne har antingen adhd eller add. Så, jag fattar verkligen inte varför dom inte ville utreda mig för det efter att jag hade fått den diagnosen, då det är rätt så tydligt och självklart att jag har adhd eller add.
Jag satt aldrig och lyssnade på lektionerna eller gjorde det jag skulle på lektionerna. När jag gick i lågstadiet satt jag och ritade på bänken istället, babblade med personen bredvid mig, dagdrömde eller skrev av någon annans svar. I matteböckerna man hade när jag gick i lågstadiet så stod alla svar på baksidan, så, fanns det inte så mycket att göra så skrev jag av alla svar.
När jag gick i 6an så började jag i en ny skola och det var då jag fick diagnoserna dyslexi och svagt arbetsminne. Så, jag lärde mig i princip inte ett skit under lågstadiet. Hade jag fått diagnoserna då, så hade jag haft rätt till att gå i en specialgrupp eller få en speciallärare. För det var det jag hade behövt. I 6an så hamnade jag i en specialgrupp, på nästan alla lektionerna och då gick det bättre. Jag hade fortfarande jättesvårt för att koncentrera mig och ville gärna hålla på med annat. Skolan intresserade mig inte ett skit. Och, det där är adhd/add i ett nötskal.
När högstadiet började vart det riktigt tufft för mig. Då bytte man skola och där fick jag inte gå i en specialgrupp. Och det gick åt helvete kan jag säga. Jag lyssnade typ aldrig, höll på med telefonen, pratade, ritade osv. När jag väl gjorde det jag skulle så gjorde jag det så slarvigt och fort jag bara kunde. Jag hade min dåvarande bästa vän då. Som gjorde mycket åt mig. Hon var nästan som min assistent ibland. Jag förlitade mig alltid på henne. Hon skrev ner allt viktigt osv och jag tog aldrig såna ansvar. Jag har försökt vara duktig och köpt en almanacka osv. Men det gick bara inte. Om inte jag är intresserad så går det inte, sen så tappar jag intresset väldigt fort också.
Det var jobbigt. För jag kunde inte göra något åt saken, även om jag ville. Alla gnällde över att dom “bara” fick VG. Medans jag fick IG eller precis ett G. Ibland försökte jag verkligen. Jag pluggade osv. Men, jag var inte intresserad och är jag inte intresserad så fastnar ingenting. Så tillslut sket jag i att plugga och fuskade på proven istället – när jag hade möjlighet.
Jag kommer ihåg när någon i gänget jag hängde med inte kunde svaret och frågade och jag visste att jag kunde svaret så jag berättade svaret, men då var det typ som om dom tänkte kan hon svaret? Så, dom litade aldrig på mitt svar utan vände sig alltid om till den “smartaste” i vårt gäng och hon gav samma svar som jag. Det var bara så nedvärderande. Ingen frågade mig någonsin och frågade dom högt och jag sa svaret vågade dom inte lita på det. Jag kände mig verkligen värdelöst. Så, tillslut höll jag käft.
När gymnasiet sen skulle börja så var jag tusen på att jag inte skulle komma in någonstans. Jag skulle egentligen haft IG i fler ämnen än vad jag hade. Men, mina lärare var snälla och gav mig G ändå. Dock hade jag tur som var född 95 då det är sjukt många som är födda 95, eller om det är få. Så, just den linjen jag valde frisör så hade dom gjort som så att man fick ha IG i antingen matte eller engelska och jag hade IG i matte. Man skulle ha 170 poäng för att komma in och jag gick ut med 175 poäng.
Det enda som gick bra under gymnasiet var frisörämnena. Där fick jag aldrig under VG, jag fick MVG på nästan alla prov och uppgifter och var en av dom bästa i klassen – för att jag var intresserad. Men, i alla andra ämnen så gick allt åt skogen. Jag fick antingen IG eller G.
Alla är inte bra i skolan. Alla passar inte att gå i skolan. Oavsett om man har en diagnos eller inte. Så länge man gör sitt bästa men inte får mer än G och får höra alla klaga på sitt VG – fuck them. Allting hänger inte på skolan. Jag vet hur jävla värdelös man känner sig när man sitter där med sitt IG och G. Men, samtidigt så finns det ingenting att göra åt saken så länge man gör sitt bästa. Tro inte att du inte kommer kunna uppfylla dina drömmar bara för att du inte har bra betyg eller hoppade av gymnasiet. Det finns massa utbildningar man kan ta – där man slipper alla vanliga ämnen. Man fokuserar bara på det man vill bli. Samt att man kan plugga upp sina betyg på datorn, när man vill. Det är inte kört. Det är aldrig kört. Du kan börja plugga upp dina betyg när du är 30, eller kanske 40. Och man behöver verkligen inte bra betyg eller en gymnasieutbildning för att komma nånstans i livet – självklart är det bra och det hjälper en. Men det är absolut inget måste. Det är bara kolla på alla kändisar som lever lyxlivet. 8/10 hade sämst betyg och gick inte gymnasium eller hoppade av. Vet man vad man vill bli och har en dröm, så finns det ingenting som kan stoppa dig. Dina betyg har inte ett skit med din framtid att göra, det enda är att du troligen kommer få kämpa lite mer för att uppfylla din dröm. Men känn dig verkligen inte värdelös. För alla passar inte att gå i skolan och så enkelt är det!

Kropp och skönhetsideal

Allt det vi tycker är “perfekt” är bara en illusion. Hade det varit mänskligt och meningen att vi skulle se ut som levande barbiedockor så hade vi gjort det. Men nu är det inte så. Näsan sitter inte där för att vara smal och liten. Det finns inga “perfekta” kroppsdelar, som är naturliga dvs.
Vi har en näsa för att vi ska kunna andas och känna lukt.
Vi har bristningar för att vi är mänskliga, och har en mänsklig hy som inte alltid “hinner med” växten av annan vävnad under. 
Vi har bröst för att kunna amma. 
Vi har en rumpa för att kunna bajsa och sitta. 
 
Vi har en snippa för att kunna kissa, mensa, ha sex och föda barn.
Vi har kroppsbehåring för att det skyddar. 
Vi har ben för att kunna gå och springa. 
 
Vi har celluliter för att vi är mänskliga och det är kosmetiskt och inte beroende av fetma, något som majoriteten av speciellt kvinnor får efter puberteten.
Vi har en mage där maten samlas och där ens kanske framtida barn ska växa. 
Fuck skönhetsidealen säger jag bara. Min näsa är inte liten och smal, nej den är inte stor heller, och den har inte en spikrak rygg, men jag kan iallafall andas med den och jag kan lukta med den, enda gången jag kan bli galen på den är när jag åkt på en förkylning och min näsa leker kran. Jag har bristningar på min rumpa, men det gör inte mig något. Den är mjuk, skön att sitta på och faktiskt jävligt het om jag får säga det själv! Värsta tigerröven! Mina bröst må vara små, men dom är fan fina ändå!(hoppas ni insåg att det där rimmade) Min Fiffi är bra precis som den är, även fast den inte ser ut som porrstjärnornas opererade snippor. Enda gången jag kan vilja be den dra åt helvete är när jag mensar! Jag är en av dom som rakar mig, men inte fan är jag babylen om benen dygnet runt! Mina ben kan vara väldigt stubbiga ibland, även mina armhålor, vem fan orkar raka sig varje dag? Det hindrar iallafall inte mig att gå med t-shirt och shorts! För det är väl ingen nyhet att kvinnor också har kroppsbehåring, eller? Apropå stubbiga ben så har väl jag dom där normsmala benen, men vet ni? Jag har inte värsta “tight gap” fast jag har smala ben och dom dallrar när jag går. Men jag är tacksam över att jag har fungerande ben och skiter fullständigt i om dom inte klassas som “modellben”, and guess what, jag har celluliter på mina lår också! And guess what again, det är normalt!! Min mage är inte helt platt, varken när jag står eller sitter men jag tycker om min mage ändå! Den är pimpad med en fin navelpiercing och fungerar som den ska – dvs blir uppblåst ibland och är större på kvällen än på morgonen.
Jag vet att det är otroligt svårt att visa sin kropp kärlek. Det spelar ingen roll om man är smal eller tjock. För oavsett hur våra kroppar ser ut, kommer vi aldrig uppnå den där “perfekta kroppen” – för den finns inte ens. Men ändå får vi höra och se hur man ska uppnå den där “perfekta kroppen” som inte finns. Banta, ta bort, förstora, förminska, träna, dieter, ingrepp, osv! Men jag är så trött på att företag ska tjäna pengar på den kritiska blicken jag och vi haft och har på våra kroppar. Min kropp är fin som fan, trots “skönhetsfel” som många uttrycker det – men som jag kallar “mänskligt” och det är din också!!

Känidscrush

Jag har fått en riktig jävla kändishcrush i Matias Varela. “Jorge” i snabba cash.
Jag har alltid tyckt att han varit grymt sexig och manlig i 1an och 2an. Men efter att jag såg 3an för nån dag sen som handlar mest om honom + att han var snaggad .. Jag smälte. Under hela filmen satt jag typ och dregla och drömde mig bort. Filmen var inte lika bra som dom andra två, men jag älskar den ändå för att den är mest fokuserad på honom haha..
Jag var tvungen att kolla upp hans ålder och självklart var han 33. Hade han varit 28-29 hade jag sökt upp honom utan tvekan. Hans röst, hans leende, hans ögon, hans personlighet, hans manlighet, hans utseende.. gaaah. Ska söka upp han när jag är 22+ och charma brallorna av han.